DDSS

Demografisk Databas Södra Sverige

Skriv ut

Tillbaka

Kan man dö av moderpassion?

Om sjukdomsnamn och sjukdomar i äldre tid

Av Solveig Fagerlund, Landsarkivet i Lund
2007-04-26

Förändrad sjukdomssyn
Humoralpatologi
Tyfus, fältsjuka och sprinkel
Dragsjuka, ett namn för många sjukdomar
Ergotism
Epidemisk hjärnhinneinflammation
Danssjuka
Tetanus neonatorum
Märgelgravar
Psykosomatiska sjukdomar - kultursjukdomar
Moderpassion
Självmord
Barnkvävning
Käll- och litteraturlista

I DDSS register ur kyrkoarkivens död- och begravningsböcker finns noteringar om dödsorsaker från mitten av 1600-talet till början av 1900-talet. Merparten härrör från 1800-talet. Under denna period har reglerna för vilka dödsorsaker som skulle anges förändrats flera gånger och långt ifrån alla är inrapporterade. Även sättet att benämna sjukdomar har förändrats. Detta beror på att kunskapen om, och sättet att se på, sjukdomar har förändrats. Några sjukdomsnamn har försvunnit och ersatts av andra. Folkliga namn på sjukdomar kan också skilja sig från ett geografiskt område till ett annat. Att direkt överföra en äldre benämning till dagens terminologi är därför inte alltid möjlig. På denna sida lyfter vi fram några av sjukdomsnamnen och dödsorsakerna från äldre tid och sätter in dem i sitt historiska sammanhang. Ytterligare hjälpmedel för att tyda, tolka och systematisera dödsorsaker finns på Dödsorsaker och sjukdomsnamn - förr och nu

Förändrad sjukdomssyn

Många sjukdomsnamn, även sådana som används idag, härrör från antikens humoralpatologi, den lära enligt vilken sjukdomar och sinnesstämningar berodde på bristande jämvikt mellan kroppsvätskorna. Under 1600- och 1700-talen utvecklades nosologin, läran om att systematiskt beskriva och klassificera sjukdomar. Här utgick man från sjukdomens symptom. Idag ser vi exempelvis feber som ett symptom, ett tecken på att något är fel i kroppen, men med dåtidens syn sågs feber som en sjukdom i sig, därav namn som fläckfeber, gallfeber och liknande. På 1800-talet utvecklades cellularpatologin och bakteriologin, vilka innebar att sjukdomarna lokaliserades till kroppens vävnader och organ istället för till vätskorna och att en del sjukdomar kunde identifieras efter de mikroorganismer som är orsak till dem.

Upp

Humoralpatologi

Med utgångspunkt från en äldre lära om de fyra elementen utarbetade den grekiske läkaren Hippokrates (460-377 f.Kr.) humoralpatologin. Galenos, en grekisk-romersk läkare (130-201 e.Kr.) vidareutvecklade den till ett sammanhängande system. Enligt denna lära beror en människas sjukdomar på störningar i jämvikten mellan kroppens fyra vätskor (egentligen blodets sammansättning); blodet i egentlig mening, slem, gul galla och svart galla. De olika vätskorna, som hade sin motsvarighet i de fyra grundelementen jord, luft, eld och vatten ansågs produceras i olika organ. Genom att studera blod och urin kunde man se vilken vätska som var dominerande. Den vätska som övervägde påverkade människans temperament och karakteristik enligt nedanstående schema.

Element Kroppsvätska Organ Temperament Karakteristik
luft blod (latin: sanguis, grekiska: haima) hjärta sangvinisk glad, optimistisk, lättsam
eld gul galla (grekiska: chole) lever kolerisk uppbrusande, häftig
jord svart galla (grekiska: melan=svart) mjälte melankolisk dyster, sorgmodig
vatten slem (grekiska: phlegma) hjärna flegmatisk trög, sävlig

Den svarta gallans dominans gav alltså ett melankoliskt sinnelag, som i sin sjukliga form kunde leda till självmord. I DDSS träffar vi på både melankoli och mjältsjuka som en beteckning för det som idag närmast går under namnet depression. Slemmet var det som framförallt ansågs orsaka sjukdomar. Slemmets flytning från hjärnan till kroppens övriga organ, fluss eller katarr, känns igen i många sjukdomsnamn av idag. Skillnaden är att idag ses en slembildning som ett symptom och inte som en orsak. Jämvikten mellan vätskorna kunde återskapas med hjälp av lavemang, kräkmedel, svettkurer och kanske framförallt åderlåtning. Åderlåtning användes så sent som på 1800-talet.

Upp

Tyfus, fältsjuka och sprinkel

En vanligt förekommande dödsbringande febersjukdom i DDSS register är tyfus, som betyder rök eller töcken på grekiska. Namnet har den fått eftersom den sjuke blir omtöcknad. Bakom detta namn döljer sig tre sjukdomar; tyfoidfeber, fläckfeber och återfallsfeber. Dessa sjukdomar har liknande symptom, hög feber och fläckar, men skiljer sig genom olika förlopp och smittvägar. Tyfoidfebern, som sprids genom tarminnehåll via förorenat vatten och livsmedel, framträder främst under sommaren och senhösten, medan fläckfebern som sprids med löss förekommer på vintern och våren. Redan på 1600-talet kunde man se vissa skillnader mellan sjukdomarna, men det dröjde ytterligare mer än 200 år innan man kunde konstatera att det var tre olika mikroorganismer som låg bakom lidandet.

Samma sjukdom kunde ha olika namn i olika geografiska områden, och prästens geografiska ursprung eller kunskap i medicin kan också ha spelat roll för det sjukdomsnamn som noterades i dödboken. De tyfoida febersjukdomarna har i dödböckerna också gått under namn som fältsjuka, fläckfeber, hetsig feber, nervfeber och sprinkel.

Upp

Sprinkel

Sprinkel härrör från holländskan och står i Dansk Ordbog från 1859 för "en hetsig sjukdom med röda plättar". I svenska ordböcker finner vi inget om sjukdomen. Här är det alltså frågan om ett arv från det danska språket som levt kvar i Skåne under lång tid.

Första gången ordet förekommer i DDSS är i en notis från Ystad år 1698. Vid denna tid är det inte förvånande att träffa på danska ord och begrepp, något förvånande är det dock att kyrkoherde i församlingen under den tiden var Roland Fontelius, född i Uppsala. Är det han som fört in ordet i dödboken kan det bero på att han fått information om dödsorsaken av någon som använde sig av danskt språkbruk. I Farstorp och Hästveda förekommer benämningen sex gånger under perioden 1750-1753, lika många gånger i Kattarp och Välinge under perioden 1772-1797. I Allerums socken förekom den en gång 1789 och i Brunnby socken åtta gånger så sent som mellan 1808 och 1828. Det gemensamma för de senare församlingarna är att de under den tid sprinkel förekommer i dödböckerna hade kyrkoherdar som var födda i Skåne. En av dem, Eilert Frost kyrkoherde i Farstorp och Hästveda, hade undervisats i hemmet av sin fader. En annan, Jöns Everlöf, kyrkoherde i Kattarp och Välinge ansåg sig "stå på nedersta trappan bland de lärda". Det var alltså präster som kan förmodas ha haft ett språkbruk som stått närmare den skånska allmogens än deras kollegor. Men betydde ordet sprinkel samma sak för de olika prästerna? Jöns Everlöf hade av allt att döma svårt att skilja på sprinkel och fläckfeber. Av en notering från 1772 får vi veta att sprinkel var en "ny, gångbar sjukdom". Detta år härjade fläckfebern som värst i nordvästra Skåne (enligt andra uppgifter i DDSS). Vid tre tillfällen skriver Everlöf också att personen dött av sprinkel eller fläckfeber. Wilhelm Julius Borup, i Brunnby, tycks däremot ha skilt de båda sjukdomarna åt. I Farstorp och Hästveda förekommer aldrig ordet fläckfeber under Eilert Frosts tid, medan vi hittar det i grannsocknarna under samma tid som sprinkel förekommer i Frosts församling. Vi kan alltså förmoda, men inte vara säkra på, att sprinkel var detsamma som fläckfeber, eller åtminstone en sjukdom som liknade denna.

Litteraturtips

I sin avhandling Pestens gåta från 2001 diskuterar Bodil E. B. Persson på ett belysande sätt problemet med att tolka dödböckernas information. Hon analyserar bland annat förekomsten av fältsjukan i Skåne 1709-1710. Trots bristande information om dödsorsakerna i dödböckerna har hon med hjälp av kombinerade källor försökt att rekonstruera sjukdomspanoramat. Åldersintervallerna av de döda och dödsfallens fördelning över året har jämförts med liknande uppgifter för epidemier med kända orsaker. Hennes slutsats är att den "fältsjuka" som drabbade Skåne under åren före pesten, och som av en del ansetts ha varit pest, var epidemisk fläcktyfus. Samtidigt gick en epidemi av smittkoppor bland barnen, och i vissa socknar härjade båda epidemierna samtidigt.

Upp

Dragsjuka, ett namn för många sjukdomar

Ett annat exempel på symptombaserade sjukdomsnamn är dragsjuka. I DDSS förekommer namnet i över 70 poster under perioden 1787-1880. Sjukdomen var vanligast hos barn mellan 2 och 12 år, men har även drabbat 2 dagar gamla barn och människor upp till 70 års ålder. Är det samma sjukdom de lidit av?

I den svenska dödsorsaksnomenklaturen från 1860 anges dragsjuka vara detsamma som ergotism, mjöldrygeförgiftning. I Nordisk familjebok från 1880 anges den däremot vara detsamma som epidemisk hjärnhinneinflammation. Går vi vidare i källor och litteratur finner vi att dragsjuka också kunde vara detsamma som danssjuka (chorea), "predikosjuka", och troligen också tetanus neonatorum, nyföddhetskramp. Fältsjuka var en gemensam beteckning för sjukdomar som drabbade folk "i fält". Vad var det som var gemensamt för de lidanden som gick under namnet dragsjuka?

Upp

Ergotism

Mjöldrygan (ergot på franska) är en svamp som drabbar gräs, speciellt råg. Svampen bildar kroppar som sätter sig på rågaxen. Kropparna är större än rågkärnorna och ansågs dryga ut mjölet, därav namnet mjöldryga eller mjölöka. Mjöldrygeförgiftning yttrar sig antingen i konvulsiv eller i gangränös form. Den konvulsiva formen gav "krypningar" i armar och ben, ryckningar och kramper, hög smärta, men också neurologiska och psykiska symptom, bland annat hallucinationer. Den gangränösa formen gjorde bland annat att blodkärlen drogs samman i extremiteterna vilket först ledde till en brännande smärta, så småningom kallbrand vilket innebar att man till slut kunde förlora fingrar eller tår. Denna form har även kallats Sankt Antoníus eld, dels på grund av den brinnande smärtan, dels på grund av att man ansåg att helgonet Sankt Antonius skyddade från sjukdomen. Vilken form av symptom man fick berodde på de naturgeografiska förutsättningarna, eftersom giftet utvecklas olika beroende på växtplatsen. I Skandinavien var den konvulsiva formen vanligast. Den sammandragande substansen i mjöldrygan har gjort att den använts som medel vid förlossning och abort och numera ingår som en substans i medicin mot migrän.

Även om sjukdomen är känd sedan före vår tideräkning och man därför i vissa kulturer undvikit att äta råg, har vetskapen om mjöldrygans gift ändå haft svårt att nå fram. 1670 hade en fransk läkare upptäckt sambandet mellan den mjöldrygesmittade rågen och sjukdomen, men hans upptäckt ignorerades. I Sverige trodde man under Linnés tid att sjukdomen orsakades av frön från åkerrättikan, Raphanus raphanistrum, vilka kallades dragfrö. Här finns en förklaring till namnet dragsjuka. En annan förklaring till namnet är att kramperna fick kroppsdelarna att dras samman. Sjukdomen kallas ibland också krampsjukan. År 1771 framhöll A. M. Wåhlin sambandet mellan mjöldrygan och sjukdomen och i sin beskrivning över Jämshögs socken i Blekinge från år 1800 konstaterade Johan Öller ytterligare samband. Mjöldrygan angrep råg på många platser men det var bara i vissa områden den ledde till förgiftning. Det var de mjöldrygor som växer på höstråg, odlad på svedjemark, som under regniga år ledde till mjöldrygeförgiftning.

Upp

Epidemisk hjärnhinneinflammation

Epidemisk hjärnhinneinflammation, eller meningitis cerebrospinalis utbröt i Sverige 1854, först i Blekinge och spred sig under några år epidemiartat. Symptomen var bland annat våldsam huvudvärk, feber, kramp, speciellt i nackmusklerna, vilket fick huvudet att dras bakåt och vilket gav upphov till namnet dragsjuka. Sjukdomen drabbade främst barn och uppträdde nästan enbart på vintrarna. Att det var meningocockbakterien som orsakade sjukdomen visste man inte. Det märkliga är att denna sjukdom benämns dragsjuka i Sundhetskollegiets rapport underdåniga berättelse år 1861, men i dödsorsaksnomenklaturen från år 1860, det formulär som sundhetskollegiet skickade ut till alla läkare i landet, som ledning vid avgivande av dödsorsaksattester, anges dragsjuka vara detsamma som ergotism. I Nordiskt familjelexikon från år 1880 skriver man att dragsjuka är detsamma som epidemisk hjärnhinneinflammation men att namnet också använts om ergotism, en sjukdom som liknar epidemisk hjärnfeber och ibland förväxlas med denna.

Upp

Sjukdom eller religiös rörelse?

Dragsjuka kan alltså vara två sjukdomar med olika ursprung men med det gemensamma att de ger upphov till kramper som får kroppsdelarna att dras samman. Men det fanns flera. Under åren 1841 och 1842 förekom en väckelserörelse i Småland, kallad predikosjukan. Rörelsen bestod av unga människor, framför allt kvinnor men även barn, som predikade under extatiska former, ofta i samband med häftiga krampanfall, mot högfärd och lastbart leverne. Myndigheterna visste inte hur man skulle behandla rörelsen och en del förklarade att utbrotten berodde på mjöldrygeförgiftning, andra att de berodde på Chorea, danssjukan. Flera av de predikande låstes in på sinnessjukhus.

Upp

Danssjuka

Det finns olika typer av danssjuka och klassificeringen av dessa i litteraturen är något förvillande, detta för att både sjukdomspanoramat och diagnostiken har förändrats. Här redogörs bara för några begrepp. Sydenhams chorea, chorea minor, (egentlig danssjuka) är en neurologisk infektionssjukdom som främst drabbar barn mellan 5 och 15 år eller gravida kvinnor som en följd av reumatisk feber. Symptomen är ofrivilliga rörelser, grimasliknande uttryck, oro och minnesstörningar samt känslomässig instabilitet. Denna sjukdom anses kunna vara identisk med Sankt Veitsdans, en form av danshysteri som förekom under medeltiden. Sankt Veit (eller Vitus) ansågs kunna bota krampsjukdomar och epilepsi. Medeltidens danssjuka kan emellertid också ha berott på mjöldrygeförgiftning.

Huntingtons sjukdom, Chorea major, är en ärftlig neurologisk sjukdom karakteriserad av en kombination av ofrivilliga rörelser, psykiska och psykiatriska symtom. Denna sjukdom uppträder oftast vid 30-50 års ålder.

Upp

Tetanus neonatorum

Något som ytterligare komplicerar bilden av dragsjuka är att det i DDSS material framgår att nyfödda barn, bara en eller två dagar gamla, har dött av sjukdomen. Ingen av de tidigare nämnda sjukdomarna förefaller ha haft ett så kort förlopp. Men om vi utgår från att namnet dragsjuka härrör från kramper som får kroppsdelarna att dra hop sig, ligger det nära till hand att tro att barnen drabbats av någon annan krampsjukdom. Tetanus neonatorum, eller stelkramp hos nyfödda, beror på förgiftning via navelsträngen. Tetanusbacillen har ett gift som leder till våldsamma kramper. Kan det vara denna sjukdom som drabbat de yngsta barnen som dött i krampsjukan?

Upp

Sjukdomen, döden och dess kulturella sammanhang

Dragsjuka kan, efter vad som visats ovan, vara beteckningen på i stort sett alla typer av krampsjukdomar. Vill man med säkerhet veta vad för slags sjukdom individen dött av är det nödvändigt att se på i vilket sammanhang dödsfallet inträffat. Har fler personer i samma släkt dött i liknande sjukdom? Har fler individer i samma område drabbats av sjukdomen under samma tid? Hur gammal är individen? Är det en man eller kvinna? Står det något om hur länge personen lidit av sjukdomen? Har dödsfallet skett på vintern eller sommaren? Hur har vädret och skördeutfallet varit under året? Svaren på alla frågor kanske inte är möjliga att få, och även om så är möjligt går det kanske inte heller att helt säkert kunna uttala sig om exakt vilken sjukdom beteckningen dragsjukan stod för, mer än att den var en krampsjukdom.

Upp

Märgelgravar

Vi människor påverkas i våra liv på olika sätt av den omgivande naturen. Även sätten vi dör på ser olika ut beroende av var i världen döden inträffar. Bland dödsorsakerna i de sydsvenska kyrkoböckerna finner man vid en rad tillfällen att människor drunknat eller blivit begravda i märgelgravar. Dessa små oaser i det skånska och halländska jordbrukslandskapet är skapade av människohand. Från slutet av 1700-talet och under hela 1800-talet, med en kulmen mellan 1870 och 1880, grävdes märgel, kalkhaltig jord, upp för att användas som jordförbättringsmedel. Om brytningen av märgeln skedde i en sluttning kunde graven bli djup, och det hände att arbetarna begravdes under rasmassor. De gropar som bildades efter brytningen kom så småningom att vattenfyllas och här har vi förklaringen till att man drunknade däri. Fram mot sekelskiftet 1900, då man inom jordbruket fick tillgång till konstgödsel, avtog märglingen. Idag tjänar märgelgravarna, i den mån de inte blivit igenfyllda, som viktiga miljöer för djurlivet.

Upp

Psykosomatiska sjukdomar - kultursjukdomar

Sjukdomstillstånd där patienten upplever smärtor utan att läkaren kan finna några organiska fel men där man antar tillståndet har en psykisk grund brukar kallas psykosomatiska. Att man måste föra samman kropp och själ i ett begrepp beror på att man en gång skilt dem åt. Den dualistiska uppfattningen av kropp och själ, soma och psyke, som två skilda enheter, har rötter i antiken, men utvecklades av Renée Descartes på 1600-talet. Den var å ena sidan en viktig grundförutsättning för medicinsk forskning kring människokroppen, men innebar å andra sidan att forskningen om människans själsliv fick en andrarangsställning. Även om den dualistiska människosynen är starkt ifrågasatt idag lever den kvar i det sätt vi fortfarande tänker om kroppsliga och själsliga sjukdomsyttringar: antingen är man sjuk i kroppen, eller i själen, och kroppsliga sjukdomar, hur komplicerade de än må vara, är lättare att förstå än själsliga.

En sjukdom blir en sjukdom när den definieras av samhället som en sådan. Med kultursjukdomar menar Karin Johannison sjukdomar som betecknas som sådana under en viss tid eller i ett bestämt samhälle med vissa kulturella värderingar, men som sedan försvinner för att ersättas med nya. Flera psykosomatiska sjukdomar kan sägas vara kultursjukdomar. Idag talar vi om utbrändhet, på 1700- och 1800-talen talade man om moderpassion, mjältsjuka, hysteri och neurasteni.

Upp

Moderpassion

I dödböckerna finns noteringar om flera kvinnor som dött i "moderpassion" eller "modersjuka". Förklaringen till denna diagnos står att finna i äldre tiders sätt att se på den kvinnliga biologin. Enligt den klassiske filosofen Platon innehöll livmodern ett självständigt väsen vars önskan var att föda barn. Om denna önskan förblev otillfredsställd irrade livmodern omkring i kroppen och förorsakade olika typer av lidande. Epileptiska anfall, kramper, andnöd, dålig mage och aptitlöshet kunde alla diagnostiseras som moderpassion och ansågs ha sin grund i att kvinnan var nyckfull och överdrivet känslig. Under en lång tid sammankopplade man kvinnans psykiska sjukdomar med hennes kön och sexualitet. Den latinska benämningen på moderpassion, hysteri, som överlevt ända fram till idag, betyder just livmoder. Under senare delen av 1800-talet ansåg många läkare att bortoperation av livmoder, äggstockar eller klitoris var det enda sättet att bota kvinnors neurologiska och psykiatriska besvär.

Johan Haartman förklarade i sin läkarbok från 1765 att moderpassion och mjältsjuka kunde ha både psykiska och fysiska orsaker (en särdeles nervretlighet, stor slapphet i matsmältningens muskulatur och stockad "oordentlig" omgång av vätskorna och loden i underlivet). Kvinnans lidande var emellertid svårare än mannens på grund av att hennes fibrer var slappare och hennes nerver var retligare. Detta berodde, ansåg Haartman, både på kvinnans natur, och här hänvisar han till livmodern, och på hennes levnadssätt. Den krokiga ställningen vid syendet, sparsamt drickande och otillräcklig motion, snörliv och andra "onyttiga" kläder. Kvinnornas "tanklösa sysslor" ansågs också bidra till sjukdomen. Den sjuka kändes igen på ett skiftande temperament och på vidlyftigt klagande över sina plågor; gnagandet kring hjärtat, bandet över bröstet, matleda och stinnhet, spänningar i sidorna och bullrande i tarmarna, hjärtklappning, oro, kvävningskänsla, svindel och dåningar. Ibland kunde de också få konvulsioner och ryckningar.

Hysteri beskrivs mest som en sjukdom för överklassens kvinnor. Vid slutet av 1800-talet hade den blivit en modesjukdom bland läkarna. En del betraktade den som en inbillningssjukdom och ett sätt för kvinnor att erövra kontroll över sin omgivning, medan andra betraktade den som en reaktion på det moderna samhällets utveckling. En del såg den som en ärftlig degeneration av nervsystemet och andra, däribland Sigmund Freud, såg den som uttryck för förträngd sexualitet. Läkarnas intresse för sjukdomen gav den förhöjd status och vid sekelskiftet 1900 ansågs sjukdomen, som tidigare varit starkt knuten till kvinnans kön och sexualitet, också kunna drabba män. Enligt Karin Johannisson, som studerat sjukdomen med utgångspunkt från läkarjournaler, var sjukdomen inte dödlig. Omkring 1930-talet försvinner hysterin och ersätts med nya diagnoser.

I DDSS register finns 13 noteringar om personer som anges dött av hysteri, medan över 200 har dött av moderpassion, modersjuka eller moderkolik. Sjukdomen var alltså dödlig! Några tecken på att den skulle vara en typisk överklassjukdom finns inte, snarare tvärtom. Bond- och torparhustrur som fött upp emot 10 barn har drabbats hårt. Ibland anges sjukdomen i kombination med andra, exempelvis bröstvärk eller kolik. I en del fall kan moderpassion ha varit en diagnos att ta till för diverse symptom som inte gick att förklaras på annat sätt. Mest troligt är att det är en beteckning för faktiska sjukdomar i underlivet, exempelvis bukhinneinflammation.

Männens motsvarighet till moderpassion och hysteri var mjältsjuka, hypokondri och neurasteni. Vare sig hypokondri eller neurasteni finns representerade i DDSS, däremot har två män dött av moderpassion, åren 1758 och 1760. Vad dagens läkare skulle ge dem för diagnos är svårt att säga. Här finns mycket för forskningen att bita i!

Upp

Självmord

I dödboken för Vånga församling år 1888 finner vi att tungsinne (melancholia) orsakade smedhustrun Gunilla Jonsdotters självmord.

I prästens övriga kommentarer ser vi att kvinnan ifråga hoppat i en brunn. Vi har alltså här att göra med tre olika dödsorsaker, drunkning, tungsinne och självmord. Här har prästerna haft ett dilemma. Ända sedan medeltiden sågs självmord som ett brott mot gud. Det enda straff som kunde utmätas av världslig rätt var en vanhedrande begravning, att bli bränd och nedgrävd på galgbacken bland andra förbrytare. Endast om det kunde bevisas att man inte varit tillräknelig då man begått självmordet kunde man slippa detta straff. Självmordsfallen behandlades vid tingen och utslagen fördes till hovrätten för prövning och i en del fall lindring av straffet. Under 1600-talet och en bit in på 1700-talet var det endast uppenbar galenskap som kunde fria den döda från straff. Så småningom förändrades synen och "sinnesförvirring" eller som i Gunilla Jonsdotters fall, "tungsinne" räknades som förmildrande omständigheter. Bränning på bål avlöses av den mildare bestraffningen "begravning i stillhet", det vill säga avsides på kyrkogården utan klockringning och ceremonier.

Upp

Barnkvävning

Spädbarnsdöd av kvävning är ganska vanligt förekommande i DDSS material. Barnkvävning räknades inte som mord, utan som dråp, och det var i kyrkan man sonade brottet. Från och med 1723 slapp kvinnorna som oavsiktligen kvävt sina barn i sömnen plikta på den vanliga pliktpallen, där tjuvar och personer som begått sedlighetsbrott pliktade, utan fick fullgöra plikten i ett avsides rum i kyrkan. Om misstanke fanns att barnet var mördat gick fallet vidare till häradsrätten. I städerna behandlades alla barnkvävningsärendena av den världsliga rätten, rådstugurätten. Från och med år 1864 behandlades alla mål av den världsliga rätten. Eva Bergenlöv har kunnat visa att det gjordes stor skillnad på ouppsåtlig barnkvävning och barnamord i domstolarna. Vid barnkvävning betraktade man ofta modern som oskyldig. Man talade om beklagliga, vådliga händelser och framhöll moderns sorg och i övrigt goda rykte. Avgörande i sammanhanget kunde vara att föräldrarna hade varit öppna om dödsfallet och att barnet var fött i äkta säng. Ogifta mödrar sågs ofta som misstänkta till att avsiktligen ha dödat sina barn. (Se Föräldrar ) De kvinnor som både begått ett sedlighetsbrott, sedan försökt att dölja sin graviditet och därefter "lagt barnet i lönn" fördömdes hårt av kyrkan. Vid slutet av 1700-talet började man tala om förmildrande omständigheter för dessa kvinnor. Man förklarade barnamorden med att kvinnan varit psykisk instabil i samband med förlossningen.

Men hur kunde man avgöra om ett barn oavsiktligen blivit kvävd eller blivit mördat? Då ett barn dött en tidig död besiktigades deras kroppar i äldre tid av betrodda hustrur eller barnmorskor som av erfarenhet ansågs kunna se om barnet blivit utsatt för våld. Vid slutet av 1700-talet började man anlita medicinskt utbildade experter. Men hade verkligen föräldrarna kvävt sina barn i sömnen, på grund av trängsel, dryckenskap eller allmän vårdslöshet som det antogs eller kan det ha funnits andra dödsorsaker? Enligt nutida forskare kan man inte utesluta att en del barn verkligen blev, oavsiktligt eller avsiktligt, kvävda, men att en förklaring till de många "förkvävda" barnen kan ligga i det vi idag kallar plötslig spädbarnsdöd.

Upp