Tillbaka
Källor och databaser
Kort om källmaterialet: Födelse-, vigsel och dödböcker
Den protestantiska statskyrkan hade i drygt tre sekel hand om den svenska
folkbokföringen. Den fick sin delvis unika utformning genom Kyrkolagen 1686, och
de grundläggande principerna bestod till största delen fram till 1991 när
Riksskatteverket och skattemyndigheterna tog över. Folkbokföringens olika längder
och tillhörande bilagor ingår i respektive kyrkoarkiv, ett för varje församling.
Kyrkoarkiven förvaras i original i landsarkiven med undantag för delar av
materialet efter 1895 som ännu finns kvar hos flertalet församlingar i västra och
södra Sverige. Källmaterialet har analyserats av flera akademiska forskare och
arkivarier, och den följande texten är ett urval som bygger bl.a. på landsarkivarie
Gösta Lext standardverk om Folkbokföringen i Sverige (1984) och landsarkivarie
Seved Johnsons sammanfattande bedömningar i en vägledande förteckning över
genealogiskt källmaterial (1977).
Födelse-, vigsel- och dödböckerna utgör folkbokföringens grundelement, och de
är i regel bevarade från slutet av 1600-talet. I den mån anteckningar om födda,
vigda och döda förekommer från ännu äldre tid är dessa beroende av antingen en
kunglig förordning (såsom är fallet i de tidigare danska landskapen) eller av en
pastors eller biskops enskilda initiativ. Till en början fördes längderna över
födda, vigda och döda i en gemensam kyrkobok, som vanligen kallas kyrkobok eller
ministerialbok. Senare började man föra separata volymer för varje längd, men
denna övergång sker i regel först under senare delen av 1800-talet.
Tillförlitligheten i födelse-, vigsel och dödböckernas uppgifter har ofta
diskuterats men måste i allmänhet anses vara stor. Man måste dock komma ihåg att
anteckningarna oftast inte är ursprungliga. Den strikt genomförda kronologiska
ordningen tyder på att uppgifterna har införts i efterhand, många gånger
förmodligen vid årets slut. De har överförts till ministerialboken från kladdbok
eller lösa lappar, som förts av präst och klockare. Prästen kan ha skrivit fel vid
överföringen och notiser kan ha blivit överhoppade, vilket kan förklara att det
förekommer annars helt oförståeliga luckor.
Upp
Födelse- och dopböcker
Dopet är ett av sakramenten
inom kristendomen, en helig handling instiftad av Jesus. Han
sa "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och
gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den
heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.
Och jag är med er alla dagar till tidens slut".
Matt 28:18-20
|
Dopfunt Malmö S:t Petri kyrka |
Informationen i databasen är hämtad ur respektive församlings födelse- och
dopbok och återges med originalstavning. Databasen innehåller en post för varje
barn som antecknats i boken. Innehållet i posterna har vi anpassat för
personsökning inom breda forskargrupper.
Regler för hur sockenprästerna skulle föra födelse- och dopböcker
Olika regler har under årens lopp funnits för födelse- och dopböcker. År 1646,
alltså under dansk tid, utfärdade Kristian IV en förordning om födelse-, vigsel och
dödböcker, och i ett 25-tal skånska församlingar är dessa de äldsta böckerna bevarade.
Ministerialböcker med begynnelseår på 1640-talet finns från följande socknar i Skåne
och Blekinge: Ausås, Backaryd, Barsebäck, Billinge, Bosarp, Brönnestad, Emmislöv,
Gryt, Gullarp (Trollenäs), Gumlösa, Hallaröd, Hällaryd, Halmstad (Skåne), Helsingborg,
Kristianstad, Kviinge, Loshult, Näs (Trollenäs), Osby, Ronneby, Röstånga, Röke,
Sireköpinge, Strövelstorp, Sörby, Verum, Vinslöv och Östra Broby. Av dessa ingår i
Demografisk Databas Södra Sverige Brönnestad, Röke, Sörby, Verum och Vinslöv (januari
2007). Halmstad (Skåne) och Sireköpinge från Skånes Demografiska Databas är samtidigt
sökbar. Dessa tidiga originalböcker är inte fullt så detaljerade som senare tids
böcker.
Den svenska kyrkolagen från 1686 lade således grunden till Sveriges unika
folkbokföring och innebar att prästerna skulle föra flera olika längder över
befolkningen. Det fanns olika motiv bakom detta. Ett var den rådande kyrkliga
ortodoxins behov av kontroll över att man följde den rätta läran. Ett annat motiv
var statens och inte minst krigsmaktens behov av kontroll över hur många invånare
som fanns. Kyrkolagen gällde i hela landet inklusive de landskap som hade övergått
från Danmark till Sverige genom Freden i Roskilde 1658. En av de längder som prästerna
skulle föra var födelse- och dopboken. I kapitel XXIV, § VIII, punkt 10, nämns det att
prästen skulle föra in "Alle barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars
och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther de födde äro".
Trots dessa till synes klara formuleringar visar det sig vid kontroll att det till en
början saknas viktiga uppgifter. Under de första decennierna anges i de flesta böcker
endast datum för dopet, men under första halvan av 1700-talet tillkommer även
födelsedatum.
Eftersom dopen normalt skedde på en söndag angav prästen söndagen enligt kyrkoårets
indelning. Det skedde oftast på latin, men i databasen har vi överfört tidsangivelsen
till nutida internationell standard (t.ex. 1860-12-24).
En ytterligare reformering av födelse- och dopboken skedde i mitten av 1700-talet.
Det skedde ungefär samtidigt som Tabellverkets befolkningsstatistik infördes år 1749
på basis av uppgifter från prästerna. Böckerna blir nu mer enhetliga. Den viktigaste
förbättringen är att mödrarnas namn nu regelmässig tas in i födelsenotiserna,
tidigare hade endast faderns namn noterats. För såväl släktforskaren som demografen
är tillgången till moderns namn naturligtvis av yttersta vikt. Under 1700-talet
utökas också uppgifterna med faddrarnas namn (viktiga ur genealogisk synpunkt
eftersom de ofta kom från kretsen av nära anhöriga), moderns ålder och ibland även
dagen för hennes kyrkotagning.
Enligt 1686 års kyrkolag skulle barnet döpas inom 8 dagar. Dopet skulle ske i
kyrkan om inte barnet var så svagt att det fordrade hemmadop. Dopet skulle utföras av
prästen i barnets hemförsamling. År 1859 tilläts präst i annan församling än
hemmaförsamling att utföra dopet, och följande år markerades att rätt anteckningsort
var den församling där modern var kyrkobokförd, men anteckning skulle ändå ske även i
dopförsamlingens födelse- och dopbok. År 1864 utsträcktes tidsfristen för dopet till
sex veckor och dopet fick nu också utföras i prästens bostad eller på annat lämpligt
ställe.
År 1887 kom en förordning om anmälan om födda barn, och det markerades att det var
födelsen och inte dopet som var det centrala i folkbokföringen. Bakom denna
förändring låg främst ambitionen att kunna registrera barn till föräldrar som av
olika skäl motsatte sig att döpa barnen i statskyrkan.
Ytterligare förändringar har skett men flera grunduppgifter har hela tiden varit
desamma: tidpunkt för dopet, barnets namn, faderns namn och bostadsort. Utöver detta
varierar dock innehållet i födelse- och dopböckerna över tid, mellan olika socknar
och till med från notis till notis.
En ur social synpunkt viktig uppgift är föräldrarnas civilstånd när barnet föds.
Födelse- och dopboken skulle enligt kyrkolagen omfatta såväl äkta barn, d.v.s. barn
födda inom äktenskapet, som oäkta barn. Föräldrarna till trolovningsbarn var
visserligen inte gifta, men eftersom föräldrarna givit varandra äktenskapslöfte
betraktades inte barnet som oäkta, vilket hade stor betydelse. Denna juridiska följd
av trolovningen tycks ha haft få internationella motsvarigheter, vilket bl.a. orsakar
problem när man ska översätta termen eller jämföra med andra länder.
Uppgifterna om faddrarna ger ledtrådar om familjens sociala situation och nätverk.
Ofta var faddrarna dessutom nära släktingar till föräldrarna och upplysningar om dem
kan därför också vara till stor hjälp ur genealogisk synpunkt.
Upp
Lysnings- och vigselböcker
Regler för vigselboken finns i 1686 års kyrkolag, kapitel XXIV,
§ VIII, punkt 9. I vigselboken skulle noteras: "Alle Brudefolck,
med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse,
hwadan the äre komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa."
Från att från början endast ha innehållit uppgifter om vigseldag samt
kontrahenternas (brudparets) namn och hemvist blir uppgifterna i vigselböckerna
efterhand fylligare. Man kan inte sällan få uppgifter om de nygiftas föräldrar,
kontrahenternas ålder, morgongåvans storlek och vem som givit bruden samtycke till
äktenskapet. Relativt sent tillkommer uppgifter om lysningsdagarna. Uppgifterna om
kontrahenternas hemvist är ofta en viktig pusselbit för att kunna spåra deras
familjetillhörighet.
I 1686 års kyrkolag avsåg äktenskap den av prästen förrättade vigseln. Föreskrifter
om borgerligt äktenskap likställt med den kyrkliga vigseln kom först i mitten av
1800-talet.
|
 |
Före vigsel skulle man försäkra sig om att den inte hindrades av något av de
förbud som fanns. Kontrahenterna fick t.ex. inte vara underåriga.
Männen måste ha fyllt 21 år, med undantag för perioden 1756-1841 då
åldersgränsen var 18 år för män bland allmogen. Kvinnorna måste enligt kyrkolagen ha
fyllt 16 år, senare enligt 1734 års lag ha fyllt 17 år och slutligen enligt 1892 års
bestämmelser ha fyllt 18 år. De som inte uppnått åldersgränsen kunde få dispens av
Kungl. Maj:t, vilket i praktiken nästan enbart blev aktuellt om kvinnan var gravid.
Ett annat äktenskapshinder var släktskap. Hit hörde att det fram till 1845 var det
förbjudet för kusiner att gifta sig med varandra, men även här kunde man få dispens.
Prövningen gentemot många formella äktenskapshinder är sällan eller aldrig synlig
i lysnings- och vigselboken. Det gäller dock inte det samtycke till äktenskap som
ogifta kvinnor måste ha fram till år 1872 (för adelsdamer till 1882) av en giftoman.
Anteckningar om giftoman finns ofta i boken och är ofta avgörande för att spåra
kvinnans släkt och föräldrar. Tidigare gifta eller trolovade personer måste också
kunna visa att förbindelsen hade upplösts genom att den ena personen dött eller genom
att skilsmässa verifierades genom s.k. skiljobrev från domkapitlet(fram till 1916).
Även tidigare sexuella förbindelser kunde hindra äktenskap. Fram till år 1916 fick
personer som begått hor med varandra inte gifta sig.
En mycket viktig bestämmelse gällde fram till 1916 för trolovade. En man som
hävdat en kvinna under äktenskapslöfte var tvungen att gifta sig med henne om hon
yrkade på det. Än starkare var förbindelsen om mannen sedan kvinnan fött hans barn
låtit kyrktaga kvinnan som sin fästekvinna. Uppgift om trolovning får vi dock normalt
inte i lysnings- och vigselboken utan i födelse- och dopboken i samband med barnets dop.
Genom 1916 års författningsändring förlorade trolovningen sin starka juridiska innebörd
och kvar blev förlovningen.
I många fall var mannen och kvinnan kyrkoskrivna i olika församlingar fram till
vigseln. Inför vigseln skulle lysning ske. Den förestående vigseln skulle tre
söndagar i rad kungöras i kyrkan och det var obligatoriskt i kvinnans hemförsamling.
Mannen å sin sida skulle kunna visa upp hinderslöshetsintyg från prästen i sin
hemförsamling. Genom 1915 års bestämmelser ersattes hinderslöshetsintyget av
äktenskapsbetyg. Vigseln skulle antecknas i lysningsförsamlingens kyrkobok. År 1773
fick brudparet själva rätt att välja den präst som skulle förrätta vigseln, men om de
valde en annan än prästen i kvinnans hemförsamling måste denne underrätta
hemförsamlingen.
Upp
Död- och begravningsböcker
 |
Redan 1646 uppmanades de danska prästerna att bokföra församlingens
döda, födda och vigda. Det var framförallt antalet det frågades efter, och
några krav på att bokföra dödsorsaker fanns inte. De tidigaste uppgifterna
om dödsorsaker i DDSS härrör från 1647 och handlar främst om dödfödda barn,
spädbarnsdöd och våldsamma dödsfall. Anledningen till att prästen noterat
dessa orsaker var att de uppmärksammats av samhället och varit föremål för
någon typ av utredning.
Svensk kyrkolag
I 1686 års svenska kyrkolag, kapitel XXIV, § VIII, punkt 11, stadgas
det att prästerna skulle införa "The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på
Kyrckiogården äre begrafne, med kort underrättelse om theras Lägerställen,
stånd, wilkor, lefwerne och ålder."
|
Den detaljerade innebörden i denna ordalydelse är som synes svårtolkad.
Dödbokens annotationer växlar därför också starkt från socken till socken, från
korta notiser till små biografier. Ur forskningssynpunkt är åldersuppgifterna i
de tidiga dödböckerna särskilt viktiga, eftersom andra källor för att fastställa
födelsedatum ofta saknas. Helt tillförlitliga är dock dessa tidiga åldersuppgifter
inte. Resultatet av kyrkolagen avspeglar sig i DDSS med en ökning från 38 notiser
år 1686 till 60 notiser år 1687. Uppgifterna om dödsorsakerna vid denna tid uppgår
inte till mer än 10% av de noterade dödsfallen med undantag för 1711 då Skåne
drabbades hårt av pesten. Detta år har prästerna också varit mer flitiga i sitt
skrivande än övriga år.
Tabellverket
Efter krigen och farsoterna som drabbat Sverige kring 1700-talets ingång var
befolkningen kraftigt decimerad. Enligt det merkantilistiska ekonomiska synsätt som
rådde under denna tid, var den mänskliga arbetskraften en viktig resurs för ett lands
rikedom. Därför började de styrande under frihetstiden att intressera sig för
befolkningsstatistik. Redan år 1738 krävde den nybildade sundhetskommissionen in
uppgifter om antalet födda och döda, fördelat på åldersgrupper, från församlingarna.
1749 sattes det svenska tabellverket i bruk, bland annat med syfte att få kännedom om
de sjukdomar där mortaliteten var som störst, så att man skulle kunna bekämpa dessa.
I förtryckta formulär skulle prästerna redovisa för dödsorsakerna i församlingarna.
Viss kritik framfördes mot detta, både från prästerskapet själv och från de medicinskt
skolade, däribland Carl von Linné. Man menade att prästerna inte hade tillräcklig
kunskap i medicin för att kunna ge korrekt information. Kritiken tillbakavisades med
att det räckte med att använda den folkliga benämningen på sjukdomen. Det första
formuläret innehöll 33 olika dödsorsaker varav en del försvann efter hand och andra
kom till. De vaga begreppen "okänd barnsjukdom" och "ålderdomssvaghet" kunde tas till
då det rådde osäkerhet. Effekten av tabellverkets tillkomst är tydlig i DDSS. 1749
ökade rapporteringen av dödsorsaker från tidigare ca. 10% av dödsnotiserna till 43%,
därefter stegrades den gradvis, för att från 1770-talet ligga på över 90%.
År 1831 ändrades reglerna så att man bara behövde rapportera in epidemiska
sjukdomar, död i samband med förlossning, olyckor, brott och självmord. Efter
detta sjunker andelen dödsorsaker i materialet gradvis fram till 1858 då de är
nere på 49%. 1859 förändrades reglerna igen, och det blev obligatoriskt att, om
så var möjligt, styrka dödsorsaken med läkareattest, för övrigt skulle
inrapporteringen ske för samma sjukdomar som tidigare.
Läkarattester
Kraven på läkarattest innebar en ökad precisering av dödsorsakerna, vilket kan
underlätta för forskaren. Prästens kunnighet i latin och grekiska svarade dessvärre
inte alltid överens med läkarens. Därför får vi i en del fall hålla
tillgodo med den tolkning som prästen gjort av läkarens, kanske inte alltid så
välskrivna, attest. Ytterligare tolkningsproblem utgör det faktum att sjukdomars namn,
liksom synen på sjukdomar över huvud taget har förändrats över tid. Som vägledning
för forskare har DDSS därför bearbetat uppgifterna om dödsorsaker och sjukdomsnamn
och utvecklat en särskild temasida kring ämnet.
Hemortsförsamling
En gränsdragningsfråga som vållat problem för såväl prästerna som senare
statistiker och forskare är var de personer skulle antecknas som avlidit och begravts
på annan ort än i den församling där de var kyrkoskrivna (hemortsförsamlingen). I
äldre tid blev sådana personer sällan antecknade i hemförsamlingens kyrkobok utan
endast i begravningsförsamlingens.
I mitten av 1800-talet kom en rad bestämmelser som avsåg att komma tillrätta med
problemet: År 1840 blev predikant i läns- eller kronohäkte skyldig att underrätta
hemortsförsamlingen när en fånge avlidit. År 1856 föreskrevs generellt att
begravningsförsamlingen skulle underrätta hemortsförsamlingen. År 1860 bestämdes att
rätt anteckningsort för dödsfallet var den församling där den avlidne senast varit
kyrkoskriven, men dödsfall skulle även antecknads i begravningsförsamlingens död- och
begravningsbok. År 1864 blev syssloman vid sjukhus skyldig att sända dödsattest till
hemortsförsamlingen.
Ibland kan en dödnotis vara väldigt dramatiskt som i detta exempel:
Victoria Benedictsson, även känd under sitt pseudonym
Ernst Ahlgren, tog livet av sig 1888. Detta kan du läsa om
i Hörby C:7 (1862-1895). |
 |
| Död 1888-07-21; begravd 1888-07-27; F. Postmästaren Christen Benediktssons
H-u Viktoria Maria Bruzelius Hörby 6-21; 38 år 4 mån och 15 dagar |
 |
| Sjelfmord genom att afskära pulsådrorna å halsen; Dog å Hotel Leopold
i Köpenhamn och begrof derstädes; Avis från Pastor i St. Johannes Stiftelsen i
Köpenhamn. d. 3/7 88. |
Lästips:
Standardverket om den äldre folkbokföringen är Gösta Lexts Studier i svensk
kyrkobokföring 1600-1946. Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid
Göteborgs universitet 54. Göteborg 1984.
Arv och anor. Årsbok för Riksarkivet och landsarkiven 1996.
Upp