Klågerupsupproret 1811.

Skåne var i början av 1800-talet en rik landsdel i det svenska kungariket. Naturresurserna var emellertid mycket dåligt utnyttjade. Jordbruket var på sina håll i bedrövligt skick.

Även om sydvästra Sverige uppvisade många rika jordbrukare fanns det också mängder av fattiga bönder och jordlösa lantarbete. Merparten av bondgårdarnas boningshus var trånga och med endast en stuga.

De urgamla bondgårdarna låg i slutet av 1700-talet ännu samlade i stora byklungor, s.k. bygator. Åker och ängsmark var uppdelade i små lotter som måste sambrukas då de låg invävda i varandra. Det var inte ovanligt att en bonde kunde ha ett fyrtiotal jordbitar att hålla reda på. Denna typ av lantbruk fordrade stor gemenskap i byalaget.

Redan i slutet av 1700-talet hade emellertid försök gjorts för att råda bot på missförhållandena. De rika jordägarna gick i bräschen. Detta var ju inte så märkligt eftersom dessa lättare kunde kommendera sina arrendebönder. Rutger Maclean på Svaneholm är bl.a. ett välkänt namn.

Bygemenskapen sprängs.

Det s.k. ”enskiftet” blev den stora jordbruksreform som slutligen effektiviserade lantbruket. 1803-års enskiftesförordning var för allmogen ord och inga visor! Det klargjordes, att om endast en enda person i byalaget ville ha enskifte, skulle hela byalaget tvingas genomföra denna jordbruksreform.

Denna uppbrottslavin var på mycket ont. Man talar ofta och gärna om den nytta enskiftet gjorde på slätterna men man glömmer nästan lika ofta de tragedier som utspelades när vänner blev ovänner, när det forna samarbetet övergick i ett egoistiskt tänkande om bästa jordbitarna och när den trygga gemenskapen i bygatan utbyttes mot en nybyggaranda i en avlägset placerad gård på en vindpinad slätt.

Nyheterna från revolutionens Frankrike och förändringen av det uråldriga jordbrukssamhället var i Skåne bidragande orsaker till spänningar mellan olika samhällsklasser. Vi ska nu förflytta oss till Malmö en decemberkväll 1799. I många hus ses svaga oljelampslågor flämta för att ge nödvändigt ljus, men ute ligger mörkret tätt. Det stora rådhuset vid torgets östra del är dock ett undantag. Från alla fönster i dess långa bottenvåningen strömmar ljus. Inifrån höres musik och glamm. De rika i Knutsgillets celebra sällskap dansar i upplyst sal.

Men torget utanför är inte tomt. Många blickar kastas denna kväll upp mot de ljusa fönstren. Ett människosorl från hundratals strupar börjar växa sig starkt. Några förvetna ledare stormar uppförrådhusets höga trappa, knuffar omkull de förskräckta vakterna och rusar in i överhöghetens stoltaste boning.

MHM 7592
Linoleumsnitt av Gert-Ove Pettersson 1991
Fotograf: Yvonne Magnusson, Malmö Museer 1999

Rådmannen Nordlindh, som har det enklare folkets gunst, ska denna kväll bli den store räddaren. Modigt möter han på rådhustrappan den upprörda, hungrande pöbeln. Med hjärtat i halsgropen kan alla festdeltagare nå säkerheten i sina hem.

Krigsmullret når Skåne.

Det var inte enbart i de djupa folkleden som det jäste vid denna tid. Europa blev genom den franska revolutionen en världsdel i brand. Sverige och Danmark försökte länge att undgå kriget, bl.a. ingick man en flottallians. Efter det att Napoleon 1799 övertagit makten i Frankrike blev engelsmännen mycket intresserade av de nordiska farvattnen. För både den svenska och danska regeringen kändes hotet allvarsamt. Norden tillsammans med Ryssland och Preussen anslöt sig till ett väpnat neutralitetsfördrag.

Snart skulle kanonerna börja tala i Öresund. Engelsmännen sände i mars 1801 en stor flotta in i sundet. Köpenhamn innestängdes och därmed också merparten av danskarnas flotta. Gustav IV Adolf manade på sina amiraler att löpa till undsättning, men den svenska flottan kunde inte lämna Karlskrona p.g.a. hårt väder. På Köpenhamns redd utkämpade därför danskarna ensamma sin heroiska kamp.

1807 oroades engelsmännen av att Napoleon med våld kunde tvinga in Danmark i en allians mot engelska intressen. Då den danska flottan var av ansenlig storlek, anföll engelsmännen utan krigsförklaring Köpenhamn. Själland avskars från omvärlden och köpenhamnarna fick uppleva några fasansfulla veckor då kanonkulor långsamt och metodiskt malde sönder deras stad. Slutet kom när hela den danska flottan tvingades bli utlämnad till engelsmännen.

Efter en så förödmjukande handling anslöt sig Danmark till Frankrike. Napoleon krävde att krig skulle förklaras mot Sverige och i februari 1808 stod de tidigare bundsförvanterna Sverige och Danmark mot varandra. Samtidigt gick ryska trupper in i svenska Finland.

I Skåne ingav både 1801-års bombardemang och 1807-års terrorbeskjutning av Köpenhamn ordentlig skräck. Regeringen var också skakad. En förstärkning av armén måste snarast ske. Den 14 mars 1808 påbjöds att ett lantvärn skulle uppsättas av alla vapenföra män mellan 18 och 25 års ålder.

I Skåne uppsattes sex lantvärnsbataljoner. Många bondesoldater hamnade i Malmö som galärroddare i de kanonslupar som låg förlagda vid det gamla slottet Malmöhus.

Sanningen var allt annan än heroisk. Fältsjukan utbredde sig med fasansfull hastighet. I Malmö inreddes provisoriska sjukhus, bl.a. i rådhusets övervåning. Medan de rika dansade och förlustade sig i samma hus bottenvåning, dog de ”tappra” bondeförsvararna i stora mängder i våningen över de dansanta paren.

Lantvärnet blev under mycket lång tid i var mans mun ett mycket värdeladdat ord med fadd och otäck smak. Snart skulle det emellertid vara dags för Sveriges allmoge att åter med vapen i hand vara beredda att försvara kung och land.

I Stockholm hade kung och riksdag beslutat att armén skulle förstärkas av inkallade civila genom s.k. rotering. Den 5 februari 1811 lämnade kung Carl XIII instruktioner om den extra rotering, som enligt riksdagens beslut skulle drabba alla icke tidigare roterade jordar. I Skåne var vid denna tidpunkt jordarna ännu ej roterade. Jordägarna fick här istället erlägga en roteringsskatt.

Samtidigt kom rykten i omlopp att engelska flottan ånyo skulle göra ett angrepp på Köpenhamn. Redan kryssade ett antal engelska örlogsskepp i Kattegatt. Kronprinsen oroade sig givetvis över det kritisk läget.

Oron dämpades inte av rapporterna från olika landsdelar om att den beslutande extra roteringen gick trögt och att den med största sannolikhet inte skulle bli klar till utsatt tid. Den 23 april fattade därför Carl Johan beslut om att ytterligare 15.000 man skulle skrivas ut som ”Förstärkningsmanskap”. Åtgärden blev inte populär. Oroligheter blossade upp i bygderna. Tankarna hos gemene man gick tillbaka till det hemska lantvärnet och dess öde.

Dessutom uppfattades den nya utskrivningen som en orättvis klassbehandling. Riksdagsbeslutet om extraroteringen skulle ju innefatta herrgårdarna, godsen och storbönderna. Kronprinsens beslut om förstärkningsmanskap drabbade däremot drängarna, husmännen och åboarna; d.v.s. stort sett allmogen.

I juni månad 1811 samlades 800 bönder och drängar vid Helsingborg för att protestera. De möttes av framsprängande husarer som högg in på de obeväpnade. Skärmytslingar mellan allmoge och militär ägde också rum i Ystadtrakten. Även här möttes folket av husarernas attacker.

Speciellt en skånsk bygd var sommaren 1811 i händelsernas centrum, nämligen området runt Klågerup och Torup några mil utanför Malmö. Det är också om händelserna här som resterande del av vår berättelse ska handla.

Generalguvenören Toll beordrade landsbygdens representanter till ett möte i Malmö den 27 maj. På mötet skulle bl.a. bestämmas hur uttagningen till förstärkningsmanskap skulle gå till.

Efter Malmömötet stod det klart att uttagning av soldater skulle ske på frivillighetens väg, genom att lega karl eller genom lottning. Nu började det märkas en viss rörelse bland allmogen i både Hyby, Bara och Skabersjö socknar.

Resultatet av denna resa skulle emellertid endast bli en allmän misströstan. Vid ett senare drängmöte i Bara kunde nämligen Hans Olsson meddela, att Brodda-drängarna väl kommit iväg till Ystad, men utanför staden blivit avvisade av militärbefälhavaren utan att ha fått tala med landshövdingen. Till detta nya Baramöte hade folk anslutit från Hyby, Värby, Skammarp och Vinninge. Mötet bestämde nu att man vid respektive sockenstämma, offentligt skulle protestera mot förfaringssättet med utskrivningen.

En agitator och kunskapare från Malmö, handelsbetjänten Thomas Halck, hade insmugit sig på sockenstämman i Bara. Han påtalade för drängarna att det i Malmö inte skulle bli tal om någon lottning. Själv skulle han hellre låta skjuta sig än gå med på utskrivning. Att prosten Borup och baron Stjernblad var illa ute på mötet, framgår av att Halck högljutt menade att drängarna skulle rysta baronen så att tarmarna skakade i honom.

När kronolänsmannen med eskort av en husarpatrull beger sig från Malmö inåt landet för att uppspåra de två drängarna som ”på ett sturskt och otillständigt uppgörande vid sockenstämman", möts man på landsbygden av många onda blickar. Expeditionen kommer att lyckas i sitt uppdrag, men patrullens färd blir också den lunta som tänder krutet i den explosiva krutdunken.

Måndagen den 10 juni hade prosten till respektive rotar eller lottlag sänt en förteckning över de som var skyldiga till lottning, såvida de inte kunde ”Lega karl”, som det hette. Med detta menades att man satte annan karl i sitt ställe. Två dagar senare, den 12 juni, fick prosten alla utsända listor tillbaka. Samtliga lottlag uttryckte sitt missnöje och förklarade att de varken ville lotta eller lega karl.

Under natten mellan den 13 och 14 juni infångade husarpatrullen de två eftersökta drängarna från Hyby och Yddinge. Man för dem till staden och landskansliet.

Fångarna intages sedan på Malmöhus fästning för förvar i väntan på rannsakning. Denna natt sprider kunskapare budskapet om arresteringarna till drängstugorna i en hel bygd. I nattens mörker upptändes nu upprorslågor av sällan skådad lyskraft.

En stor hop bönder och drängar från Genarp och Lyngby väcker omkring klockan 2 på natten folket i Hässleberga, Bökesåkra och Kalthus. Folk kommer strömmande då åldermannen tutar till samling i byahornet. Allmogen meddelas att samling är beordrad vid Torup slott. Det meddelas också, att de som inte åtlyder kallelsen löper risk att bli ihjälslagna och få sin egendom nedbränd. Denna uppviglargrupp beger sig nu vidare till Vismarlöv, där trumning blir anbefalld. Mönstret upprepas; samlingsordern vid Torup kommer till allmän kännedom.

Vägen går nu mot Hyby. Inne i byn trummas det ånyo. Det är förvisso ingen fredlig syn som möter de yrvakna Hybyborna i gryningsljuset den 14 juni. Bygatan är fylld av människor som beväpnat sig med hötjugor, liar och påkar. Ett och annat skjutvapen skymtar nog också.

De tvingar med honom till Torup. Under denna färd gick diskussionens vågor höga runt den säkert mycket rädde och förvirrade prästmannen. Det framgick att prästerskapet inte hade högt anseende hos dessa människor. Man menade att prästerna var allierade med adelsmännen.

Väl framme vid det gamla ståtliga slottet Torup uppstod bland drängarna oenighet om hur man skulle gå vidare. Till slut bestämdes att man istället för att låta hela hopen tåga mot Malmö skulle avsända ett brev med två bönder tillsammans med prosten i Hyby. Brevet ställdes till Konungens Höga Befallningshafvande och både Eriksson och Borup tvingades skriva under.

Även i Skabersjö by strax söder om Torup blev det samling. Efter skarpa hotelser och påtryckningar förmådde man här få Ola Olsson att tuta i byahornet, signalen till allmän samling. Denne Ola Olsson var dräng hos åldermannen på vars ansvar byahornsblåsandet egentligen vilade. Husbonden var emellertid ute på arbete i byns torvmosse. När väl Skabersjöfolket var samlat bar det iväg till Torup.

Under dagen strömmade människor, frivilliga som ovilliga, i stora mängder till slottet. Man beräknade efteråt att 1500-2000 människor deltagit i mötet, ett vid denna tid ofantligt stort antal personer på ett möte. På Torup utmärkte sig "Slommapågen " genom att begära fram mat och brännvin ur slottets gömmor. Han var nog väl medveten om vad han gjorde! På Torup fanns nämligen vid denna tid en av Skånes mest berömda vinkällare. Turerna till vinkällaren blev under dagen många och allt vingligare.

I Malmö var både myndigheter och befolkning ordentligt oroliga. Rykten var i omlopp som omtalade att allmogen upptill ett par tusen man var på väg mot staden. S:t Petri kyrkas höga torn bemannades med utkiksposter, samtidigt som magistraten, d.v.s. stadens styrelse, kallades till krismöte på rådhuset. Mötet varade från förmiddagen till långt ut mot aftonen. Den stora frågan gällde: hur skulle staden kunna försvaras ?

En "Esquadron" av Skånska Husarregementet var vid denna tid förlagd till Malmö. Stridskraften var emellertid dålig; husarerna saknade hästar! Dessa hade oturligt nog skickats på sommarbete ute i Bökeberg långt från staden, mitt i upprorsområdet. Magistraten i Malmö fann emellertid på råd:

”Beslöt Magistraten anmoda Stadens Invånare, som äga Hästar, att de samma för ett så angeläget och till deras egen säkerhet ledande ändamål aflåta, i hvilket fall Hästarna böra aflämnas i afton kl. 7 på så kallade Handtvärks Soucitetens Stallgård, hvarest anstalt blir fogad om Höfoder för Kreaturen, hvilka i morgon bittida kunna återhämtas.”

Under dagen hade en kurir nått fram till generalguvernören Toll som var på resa till Ystad. Toll insåg att militären snarast måste insättas för att dämpa oroligheterna.

En skrivelse utgick till kommendantämbetet att greve Mörner skulle ges befälet över de nödvändiga styrkorna. Samtidigt erhöll greven personligen skriftlig bekräftelse på hans ålagda befälsansvar. Mörner lyckades, att redan klockan fem på eftermiddagen få sin trupp klar att avtåga från Malmö. Under marschvägen skulle Månstorps Esqvadron av Kongliga Skånska Husar Regementet stöta till.

I den "Ödmjukaste Raport” som Hampus Mörner avlämnade över händelseförloppet läses följande:

-"Vägen togs öfver Östra Skräflinge och Sallerup till Torup hvarest 2000de Insurgenter berättades vara församlade. Sex Bönder anträffades som föregåfvo sig hafva räddat sig från den öfrige hopen i Torup och stärckte mig i denna tancke: Jag lät dem under bevakning hit införas för att vidare Examineras.
Vid min ankomst till Torup hade likväl alla dragit till Klågerup efter att hafva vålsammeligen förskaffat sig sina förnödenheter, hvarföre jag så snart folk och hästar fått något lite hvila fortsatte tåget emot sistnämde ställe.”

Den vila som här omtalas måste ha inneburit att man under nattens mörkare timmar låg stilla i väntan på avmarschorder mot Klågerup. Det är inte omöjligt att bivack upprättats i den s k Västerskog. Natten var dock ej utan dramatik. Då ryttmästare Laniken kl. 1 på natten med en patrull red ut för att rekognosera blev husarerna beskjutna av ”Insurgenterna" vid Klågerup.

I general Mörners vidare berättelser möter oss upplösningen av de våldsamma händelserna vid Klågerup:

- 'Kom hit Edra Carnailler' med mera dyligt, lät jag emot dem lossa 2ne Nickskott.
Porten som de då företogo sig att under tiden låsa, under Hurra rop och fortfarande smädelser, måste med infanteri forceras - hvarefter Affairen blef lika afgörandc som hastig. - Jag har icke utan rörelse kunnat se 30 å 40 Bönder beröfvade sine lif, och månge Bleseras. - Men deras upförande och motstånd, jämte Hussarens och Soldatens nit blefvo dertill naturlige Orsaker.
195 af hopen som sedermera småningom togs, har jag i går Aftons med mig infört, och låtit på Slottet insätta. Återvägen togs enligt de Ordres Jag invid Torup under Marschen af Eders Execellens ärhold, till Börringe, men hwarken där eller i Svidala, Hylltorp, Skabersjö eller Oxie fants någon mera Skåckning, utan hade tvärtom en utskickad redan igår förmiddag till mig framfört, flere Socknars bön om tillgift, med löfte att förhålla sig hädanefter laglydigt, och med underdånighet fullgöra hvad dem befaltes ...
Ifrån Lund är en Budkafvel ärtappad och härstädes arresterad, som sökt upvigla Drängar och Gesäller uti Lund att åtfölja Insurgenterna. - Trouppens Nit som ut- förde denna Expedition, så väl Indelt som Värfvadt, kan jag ej nogsamt berömma och förwissa Eders Excellens om deras trofasta beslut at kufva Lagbrytaren. Haglösa Esqvadron har erhållit Ordres at upbryta och inrycka i Malmö till Tjänstgöring
H. Mörner General Major”

När väl oroligheterna var stillade och de upproriska insatta i säkert förvar, påbörjades det rättsliga efterspelet. En oändligt lång rad av förhör verkställdes med de arresterade. Förhören skedde vid Malmö Rådstugurätt.

När alla förhör med fångarna äntligen var gjorde hade man nått in i augusti månad 18 11. En delegation från Jönköping av Göta hovrätt blev nu kommenderad till Lund där nya förhör med de arresterade vidtog. Först i mitten av oktober var dessa förhör avslutade och den 4 november 1811 fick de arresterade sina domar. Detta skedde på Stortorget i Malmö.

När fångarna blev utförda på Stortorget denna dag blev många av stadens innevånare varse den behandling de arresterade utsatts för. Allmänheten fann att fångarna avgav en sådan stank att man ej utan besvär kunde nalkas dem på närmare än 50 stegs avstånd.

Domarna var i de flesta fall mycket hårda. När man i efterhand studerar rättsmaterialet kan man nog även våga påstå att de i mångt och mycket var orättvisa. I Hovrättens slutliga dom över upprorsmännen finner vi en lång lista dömda.

Hovrätten frikände 210 åtalade. Av de utdömda domarna ser vi emellertid att inte mindre än 60 stycken blivit upptagna till "Lottning". Detta betydde att den dömde skulle dra lott om sitt öde. Om det blev en vinstlott fick han avtjäna det angivna straffet men blev det en nitlott - då skulle straffet bli halshuggning. Var tionde man skulle drabbas av nitlotter i denna makabra tombola.

Nådeansökningar till kungen skrevs omedelbart efter det att domarna blivit utdelade. Behjälpliga med att skriva dessa nådeansökningar var de som suttit i rätten och förhört de dömda.

Den 4:e januari 1812 kom så de slutliga domarna. Kungen, Carl XIII, hade upphävt all lottning. De flesta dödsdomarna hade också blivit ändrade. Endast i tre fall kvarstod dessa. De tre som inte blev benådade utan skulle sluta sina liv på avrättningsplats var Mårten Bengtsson från Bara, Per Ottasson från Hjulstorp i Slimminge och Per Hurtig från Lemmeströ.

När nu kungen hade sagt sitt, kunde också straffen för alla de dömda börja utmätas. Den 22 januari var det t ex dags för sju personer att piskas offentligt. För de anhöriga måste det ha varit mycket svårt att bevittna dessa avstraffningar. Att se sin son, bror, käraste, make eller far bli så illa behandlad satte djupa sår i själen. Man slöt emellertid upp på straffplatsen eftersom detta ju var enda tillfället att få en skymt av sina kära på flera år. Kanske för alltid.

Efter avstraffningen i Dalby skedde transport tillbaka till Malmöhus. Här fick de olyckliga under några dagar återhämta sig lite, fick sina skador efter spöslitningen omsedda och till en del läkta. Efter omkring en vecka företogs så transporter till de fästningar där de skulle avtjäna sina vidare straff. Det kan förmodas att de flesta fick avtjäna dessa på Varbergs fästning.

Här kan du läs mer om "1811, Bondeupproret i Skåne"

Källor: Sven Rosborn, 1811, Bondeupproret i Skåne, 1991